A theme of the age, at least in the developed world, is that people crave silence and can find none. The roar of traffic, the ceaseless beep of phones, digital announcements in buses and trains, TV sets blaring even in empty offices, are an endless battery and distraction. The human race is exhausting itself with noise and longs for its opposite—whether in the wilds, on the wide ocean or in some retreat dedicated to stillness and concentration. Alain Corbin, a history professor, writes from his refuge in the Sorbonne, and Erling Kagge, a Norwegian explorer, from his memories of the wastes of Antarctica, where both have tried to escape.
And yet, as Mr Corbin points out in "A History of Silence", there is probably no more noise than there used to be. Before pneumatic tyres, city streets were full of the deafening clang of metal-rimmed wheels and horseshoes on stone. Before voluntary isolation on mobile phones, buses and trains rang with conversation. Newspaper-sellers did not leave their wares in a mute pile, but advertised them at top volume, as did vendors of cherries, violets and fresh mackerel. The theatre and the opera were a chaos of huzzahs and barracking. Even in the countryside, peasants sang as they drudged. They don’t sing now.
What has changed is not so much the level of noise, which previous centuries also complained about, but the level of distraction, which occupies the space that silence might invade. There looms another paradox, because when it does invade—in the depths of a pine forest, in the naked desert, in a suddenly vacated room—it often proves unnerving rather than welcome. Dread creeps in; the ear instinctively fastens on anything, whether fire-hiss or bird call or susurrus of leaves, that will save it from this unknown emptiness. People want silence, but not that much. | Ett tema i tiden, åtminstone i industriländerna, är att människor söker tystnad men inte kan finna den. Trafikbuller, telefoner som ständigt plingar, digitala meddelanden på bussar och tåg, tv-apparater som skränar, till och med på tomma kontor, är ständiga irritationsmoment. Människorna blir utmattade av allt oljud och längtar efter dess motsats – antingen i vildmarken, på det vida havet eller på en enslig plats där det finns lugn och ro och möjlighet till koncentration. Alain Corbin, professor i historia, skriver från sin fristad i Sorbonne, och Erling Kagge, en norsk upptäcksresande, berättar om sina minnen från Antarktis vildmark, dit båda sökt sin tillflykt. Och ändå, som Corbin påpekar i ”A history of Silence”, finns det antagligen inte mer oljud nu än tidigare. Innan vi började använda gummidäck var stadsgatorna fulla av öronbedövande skrammel från metallhjul och ljudet av hästskor mot stenbeläggningen. Innan vi började isolera oss med våra mobiler, genljöd våra samtal på bussar och tåg. Tidningsförsäljare lät inte sina tidningar bara ligga stumt i en hög utan gjorde reklam för dem med hög röst, precis som försäljare av körsbär, violer och nyfångad makrill. Teatern och operan var ett kaos av hurrarop och missnöjesyttranden. Till och med på landsbygden sjöng bönderna medan de slet och släpade. Det gör de inte numera. Vad som har förändrats är inte så mycket bullernivån, som man även klagade på under tidigare århundraden, utan den grad av distraktion som upptar det utrymme som tystnaden skulle kunna fylla. En annan paradox tornar upp sig, för när den faktiskt gör intrång – i djupet av en tallskog, i den öde öknen, i ett rum som plötsligt blivit tomt – visar den sig ofta vara oroande, snarare än välkommen. Vi blir rädda och försöker instinktivt lyssna efter något som kan rädda oss från denna ovana tomhetskänsla, vare sig det är eldens sprakande, fågelrop eller lövens prasslande. Folk vill ha tystnad, men inte SÅ mycket. |